Peiven Parneh - solens söner

Peiven Parneh (solens söner) bebodde Peivepele (sol- eller dag-sidan, södra sidan). Dermad förstodo Lapparne det nedom pol-cirkeln belägna kustlandet, hvars inbyggare kallades solens eller dagens söner. Det der ofvan liggande polarlandet utgjorde Mano-pele (mån- eller nattsidan), hvars invånare benämndes mån- eller nattsidans söner. Ett annat fornqväde, Peiven manah (solbarnen) förtäljer att solens och månens Neitah (döttrar, flickor) hade fångat och tämt vild-renens kalfvar, men att mån-flickan behandlade dem illa och slutligen slagtade dem, så att hon blef utan renhjord, hvarefter hon upptogs til månen, dit äfven hennes ättling, sagornas muntergök, den illparige Askovitj, till straff för sina skälmstycken, blef ryckt. Solens dotter deremot behöll och vårdade sina renkalfvar, deraf en renhjord uppväxte. Hon var stam-moder till solens söner, bland hvilka hjelten i här följande sagoqväde, med sin jättebrud, blef stamfader till Kalla parneh (karlasöner, manliga, berömliga män), hvilka voro skidornas uppfinnare samt jagade och tämda elgar. Dessa hafva ock Lapparne upphöjt till stjernhimmelen. Orion, som de nu kalla Arons staf, hette nemligen fordom Kalla parneh, en väldig jägare, hvars båge var karlavagnen, och de stjernor, som höra til stjernbilden Cassiopæa, voro de elgar, hvilka han, återföljd af sin hund, jagade.

Sagoqvädet Solens Söner börjas med en inledning som antyder landets ringa befolkning och brist på ungdom, isynnerhet flickor, samt redogör för sol-sonens börd, kropps- och själsförmögenheter. Derefter följer, om ett aflägset land, målet för hans resa, en beskrifning som i trogen öfversättning lyder sålunda:

En sägen har talat
En saga har sjungit:
Bortom nordstjernan
I vester om sol och måne
Af guld och silfver klippor
Spishärd, krabbstenar 2) (voro).
Guld der glöder, silfver blänker,
Fjellen i hafvet sig spegla,
Le mot sina glänsande bilder.

Derefter följer huruledes solen, på sitt med hans bästa karlar bemannade skepp 3), gynnad af vindarne och af hafvets barn (vågorna) samt hafs-trollen, hvilka äfven drefvo på fartyget, seglade

– – – – för östanvind
Fram förbi månen, förbi
Solens glödande ring;

och hurledes dessa himlaljusen efterhand blefvo små som nordstjernan, hvilken slutligen, då jättarnas strand, efter ett års segling, uppnåddes, med sitt röda och bländande sken syntes större än solen. Vid ankomsten dit möttes hann af jättens enda ogifta dotter, som vid eldbloss var sysselsatt med klädtvätt och med förhöjande af sina behag, och som vid hans åsyn tilltalar honom, spörjande:

Hvadan kommer du, hvem
Söker du? (söker du) dödens
Bordduk? 4) O sol-son!
Läskdryck åt min fader,
Mig sjelf en smakbit,
Mina bröder en lockmat,
Mina svågrar ett kokkött!

Sarakka 5) mig skop ur min faders
Spänstiga senor; krafter i famnen
Med modersmjölken jag sög.
Ett möderne-fäderne-arf.
Uksakka 5) blandade mjölken
Göt vett i mitt hufvud. —
— Jag söker hejd i stormen,
Ett vreden tämjande vett,
I lycka, lif och död en vän,
I motgång goda råd,
I medgång en tygel,
För hjertats sorger ersättning,
I nöd och ångest en tröst,
Af byte och fångst en smutterska,
Om andra verlden en aning
Af oss begge en ättling!

Denna förklaring behagar flickan, bringer hennes blod i hastigare omlopp; den jungfruliga barmen går i svallvågor. Hon är nära att förlora fattning; men giver sitt ja i följande ordalag:

Sammanblandom vårt blod,
Våra hjertan förenom
I nöd och lust, o Som
Af min oskylda moder! 6)

Vänder sig derpå till sin far, tilläggande jemväl en bön till sin egen aflidna moder:

Dig bäste fader, förtror jag
Min suck och min längtan.
Med kärlekens tår jag beder
Min modr i grafven
Mellan sand och näfver 7)

Som likväl fadrens samtycke ej kunde erhållas med mindre friaren visade nöjaktigt prof af sin styrka, utmanar gubben honom till en slags tvekamp:

Kom hit, du frejdade sol-son,
Med din seniga fingerkrok!
Töjom på våra händer,
Ryckom på våra fingrar;
(Låtom oss pröfva)
Hvems knogar (äro) segare
Hvilkens näfvar käckare.

Flickan, som förutser att ynglingen skulle härvid komma til korta, håller fram en ankardragg af jern, hvars klor fingo gälla för sol-sonens fingrar. Gubben var nemligen blind. Sedan denne pröfvat deras styrka och funnit dem öfver all förmodan bastanta, utbrister han:

Som fästning (du gifve)
En tran-tunna till mjöd,
En tjär-tunna till syre,
En helklöfvad 8) som tilltugg.

Af den mustiga drycken, fetman från land och vatten, blir jätten rusig; fattar tak i ankardraggen och arbetar, så att svetten droppar. Slutligen bevekt, gifver hann sit gifall och trolofvar dem:

– – synberöfvade jätten
Leder och ställer på
Hvalfiskens, hafskungens, hud;
Uppristar begges lillfinger,
Blandar blodet tilsamman,
(Lägger) hand i hand,
Bröst intill bröst
Knyter kyssarne samman 9)
Undanröjder fördömda
Svartsjukans knutar, 10)
Skiljer händerna, låser
(Trolofningens) knutar. 11)

Derefter följer gästabuds måltid; hvarefter jätten tilldelar sin dotter hemgift.

Gyllene klippor vid stranden
Han lät bryta och bära,
Silfverhällar ro, om bord
— Lurfhåriga dottrens,
Kruslockiga möns lott —
På hampsegelvingade båten.

Bruden lätt ock bringa ombord trenne kistor med en hop saker, hvilka uppräknas, deribland flera tretal af mystiska knutar m. m. 12). Medan allt detta tilldrog sig hos jätten, voro hans søner frånvarande på valross-jakt och hvalfiske, men återkommo, när de trolofvade väl hade lemnat kusten.

Hvems svett smakte väl,
Hvem vädrade oset af barmen,
Åt hvem räckte du handen,
Hvem hade karla-styrka,
Lekte manliga bragder,
Hvem roar unga flickan? m. m.

Genast sköto de ut båten till jagt efter de afseglande. En till yttersta ansträngning fortgående täflan emellan de jagande och flyende beskrifves. Jättebröderne, som äro starka roddare, närma sig omsider fartyget.

Redan höres årornas slag,
Nalkas roddtullarnes gnissel,
Tal, mummel, vågornas dån.

Blåser vinden i seglen
Drifver skeppet med fart,
Lyfter vågorna högt;
Blifva så jätterna efter.

Men, uppeldade af vreden, gripa de än hårdare om årorna och fortsätta jagten, under höga rop, utmaningar och hotelser, och närma sig åter fartyget. Bruden, hvars sinnesrörerlser härunder beskrifvas, längtar til brudsäng och frågar sin brudgum, huruvida skeppet tål hårdare vind. När han försäkrar att master och tåg äro starka, löser hon den andra knuten;

Börjar då vestanvind blåsa,
Lyfta upp hafvets döttrar,
Spänna seglen hårdt. —
Bröderna lemnas ur sigte.
Blodet kokar, hämnden törstar,
Yttersta krafter anlitas,
Blodsvetten aftorkas;
Händerna stelna, ryggarne krökas,
Fingarne hårdna, gro fast
Som klor intryckta i åran.
Hjertet glöder, båten simmar,
Hafvets svallvågor klyfvas. —
De börja åter upphinna.

Bruden frågar åter, om skeppet uthärdar ännu mera, och löser den tredje knuten, hvaraf följden blef ett gräsligt oväder med nordostliga skurar, som

Uppväckte storm, böjde masten,
Skakade flägtande seglen.
(Skeppet) skuttade, krängde på sidan.
Sjelf drog hon sig undan
Lade sig nederst vid kölen
Och slutna ögonen gömde.

De unga kommo nu lyckligt undan. Bröderna klättrade, vid soluppgången, på spetsen af ett berg, för att speja efter systerns kosa. Der blefvo de af solljuset förvandlade, och

Förstenade bildstoder,
Vid Lofoden, ses de ännu;
Kopprade båten blef klippa 13).
— På en björnhud, på skinnet
Af en två-årig renko,
Vigde man bruden
Till menniskostorlek närmad.
Ur hennes kista yxan
Dörrarne vidgade
Förstorade rummen;
Kalla-söner hon födde.

Ätten gick ut i Sverige
Med skjutne ogifte sonen.
En gren åt den Ryska sidan,
En annan åt söder sig spridde
Bakom Danskar och Jutar 14).

1) Lappska originalet är till Utgifv. af en uppsats i Läsn. för Folket aflemnadt af pastor Fjellner i Sorsele, sjelf född Lapp. Han har upptecknat poemet sådant han hört det ur Lappernas egen mun, på olika ställen och i olika mundarter, i Herjedalen, Sorsele och Jukkasjärvi, således i den n. v. Svenska Lappmarkens yttersta och mellerste delar.

2) Så kallas med vidjor bundna stenar, hvilka med ett snöre fästas vid änden af fisknätet, att de ej må bortföras af vågorna.

3) Sagorna omtala timrade och bemastade skepp vid Ishafvet. De förmäla äfven, att Lapparne gjort långa sjöresor; att hafvet sträcker sig oändligen långt åt vester, och att der låg jättarnas land, samt bortom detta ännu ett vidsträckt haf, som försvinner i molnen.

4) d. v. s. döden, eller: vill do blifva ett villebråd på min faders bord. Ditt blod blefve då en lagom läskdryck åt honom m. m. Jättarne voro nemligen menniskoätare.

5) Ett par blant Lapparnes hedniske gudar.

6) Hennes blifvande svärmoder.

7) Lapparne valde fordom sina grafställen på någon höjd eller sandbacke. Den döda lades i den ställning han var född, om det var kändt; i annat fall i den ställning, hvari han aflidit. De till yrket hörande vapen eller verktyg, som han mest begagnat, nedlades derjemte. Under och ofvanpå lades näfver och överst stenar, eller helst en större stenhäll, om en sådan stod att erhålla. Vid begrafningen sades några ord, som antydde att den döde skulle åter uppstå. Lappar, som af någon fiende (Tjude) blefvo dödade, kastades af denne i vatten, eller nedgrofvos i dy, emedan den sägen var gängse i Norden, att en sålunda begrafven ej kunde hämnas vid sin förmenta uppståndelse.

9) Låter dem kyssas.

10) (Bålbe), en knut som Uksakka knöt vil endera makans otrohet, eller svartsjuka utan orsak.

11) Vid trolofning knötos tvenne knutar, hvilka sedan löstes, såsom ett tecken, att äktenskaplig sammanlefnad derefter var tillåten.

12) Hvilket allt man här utlemnar, emedan det är utan betydelse för andra, än i Lapparnes hednamysterier väl kunnige, hvilka nu mera, äfven bland Lapperne sjelfve, äro få, kanske näpperligen finnas. Om ett af de tretalen upplyser Past. Fjellner, att Maderakka åt qvinnan, så länge hon ej befläckade sig med brott emot kyskheten, eller annan grof förbrytelse, anförtrodde nyckeln til trenne mystiska kistor eller knyten, derifrån hon, under bön til Jubmel veres almen attje (Gud, den okände himmelske Fadren) kunde i all nöd, och vid dess stigande grader, hemte hjelp. Följde det oaktad undergång, så blef hennes lott så mycket bättre i Tuonen aimo (de dödas verld). Huruledes dessa hemliga frälsningsmedel under sol-sonens hemfärd af hans brud användes, inhemtas af det följande i qvädet.

13) Lofoden, en ögrupp, skild genom Vestfjorden från fasta landet af Norige, har många stora och höga fjäll.

14) De sista fem stroferna af qvädet känna endast Torne Lappar.

From Morgonbladet Nº 84, Helsingfors, Monday 4 Nov. 1850; which copied or adapted the text from the Swedish Post- och Inrikes Tidningar, the world's oldest newspaper (from 1645, and still being published).

Peiven Parneh – solens söner. Lappskt Sagoqväde 1). (Ur P. o. I. T.)